tisdag 4 januari 2011

Smedbymördaren! Året är 1999 och polisen uttalar orden " Sådana här mål tar extra resurser och extra kraft, förutom att de är otrevliga. Det blir jobbigare"

Året är 1999, ett år då polisen i Norrköping kommer att uttala orden ”Nu orkar vi inte mer”, men tvunget är för Norrköpingspolisen att ta tag i ännu ett otäckt brottsfall detta år. Ett brottsfall där förövaren duperade såväl polisen, vänner liksom tidningsjournalister och som fick Norrköpingsbornas kroppar att skälva inåt benmärgen.


Rubrik i Expressen 1999-10-05


Under morgonen eller förmiddagen den 25 mars 1999 kommer två människor bosatta i ett villaområde i Norrköping att mista sina liv, en kvinna och ett spädbarn. Kvinnan befinner sig på övervåningen i husets badrum, hon är i färd med att tappa upp ett bad till sig och sin tre veckor gamla dotter som hon håller i sin famn. Hon är ovetandes om sitt och dotterns öde, då plötsligt uppstår ett gräl mellan kvinnan och hennes man som även han befinner sig i badrummet.

Mannen tar ett hårt tag i kvinnans arm och sliter till, deras gemensamma dotter faller handlöst ner i bubbelpolen som åtminstone delvis är fyllt med vatten. Under tiden som deras dotter ligger på bubbelpolens botten och går förlorad misshandlar mannen sin kvinna, han slänger ner henne mot golvet och han slår henne i ansiktet med händerna. Hon ligger hjälplöst fast mot golvet genom hans tyngd och kan inte ta sig loss. Upprinnelsen till osämjan mellan mannen och kvinnan beror enligt tingsrättens dom på otrohetsanklagelser och förlorade pengar.

Enligt mannens egen utsago i domslutet sansade han sitt raseri för en stund och lyfte sedan upp deras dotter från bubbelpolens botten, han förstod att hon hade drunknat under tiden som deras slagsmål ägde rum, han förstod att hon var död. Ingen av dem, varken han eller kvinnan han misshandlat gjorde några upplivningsförsök på det lilla barnet som möjligen trots allt fortfarande kunde vara vid liv. Enligt mannens utsago i domen förebrådde kvinnan honom och menade att det var hans fel att barnet nu var dött och hon föll uppgivet ner på rygg mot badrumsgolvet och yttrade enligt honom orden – ” Nu skiter vi i det här, jag orkar inte längre!

Mannen försvinner sedan ut ur badrummet på övervåningen, ner för trappan och ut mot garaget och hämtar ett avsågat hagelgevär som han förvarat i en plastsäck. Hagelgeväret hade han införskaffat under året 1996 på Sergels Torg i Stockholm då han enligt egen utsago i rätten menade att han blivit hotad av några jugoslaver, vilka han tidigare stått i skuld till.

Han laddar hagelgeväret med två patroner och ger sig sedan tillbaka mot badrummet där kvinnan befinner sig, enligt mannens egen berättelse var kvinnan införstådd med situationen, de skulle begå självmord tillsammans. Han lyfter därefter upp kvinnan, som inte gör något motstånd, mot kanten av bubbelpolen och avlossar ett av skotten mot hennes nacke/bakhuvud. Enligt rättsläkaren avlider hon omedelbart.

Därefter har han för avsikt att ta sitt eget liv men förmår inte detta. Istället hämtar han en grön soptunna från garaget. Och efter att ha lagt barnets - och kvinnans svårt sargade kropp i plast/sopsäckar placerar han deras kroppar i soptunnan, en soptunna som han sedan låter förvara i husets garage. Medan soptunnan står i garaget börjar han städa badrummet för att dölja alla spår av slagsmål och blod. Under eftermiddagen kommer en bekant förbi och får veta att mannens sambo och dotter rest till Finland. På kvällen går mannen på dansrestaurang med en bekant, som om inget har hänt.

Den 29 mars 1999, fyra dagar efter händelsen får polisen i Norrköping in ett ärende från mannen, han efterlyser då sin sambo samt sin dotter, till släktingar och bekanta säger han att de troligen rest bort utomlands. Mannen tar även kontakt med lokalpressen i Norrköping och av tidningen Folkbladet ber han om hjälp och det får han. Den 4 maj 1999 trycker tidningen en stor intervjuartikel med mannen och i den vädjar han till allmänheten att hjälpa honom att finna sin försvunna sambo och dotter.

– ” Jag ber till högre makter att Ann eller någon som vet något om försvinnandet ska höra av sig”, -säger mannen till Folkbladets reporter. Tidningen Folkbladet ger hans vädjan stor plats på sidan 4 i tidningen den 4 maj 1999. Där beskriver mannen sin sambo som ganska stressad efter förlossningen och han säger att hon föreslog att hon skulle följa med en kvinnlig bekant till Finland och att han tyckte det var en bra idé. - ”Jag förstår att många tycker att det är konstigt. Hade vi inte rest mycket tidigare, hade jag förstås slagit bakut när hon berättade om Finlandsresan. Men Ann hade rest mycket, både ensam och med mig, och vi har varit i Finland flera gånger”, säger mannen i intervjun.

Till Folkbladets reporter beskriver mannen sin sambo som öppen och sällskaplig, enligt mannen berättade hon om sin resa för honom på morgonen den 25 mars när hon kom tillbaka från affären. Under ett par timmar före lunch förberedde hon sig för sin resa och inget verkade underligt.

- ”Strax efter tolv tog hon barnvagnen och gick eftersom hon skulle möta den här kompisen vid matbutiken Prix, där skulle de proviantera inför resan säger han vidare. Sedan hon stängt dörren om sig och dottern hade ingen sett till dem. Polisen sökte i passagerarlistor på hotell och i banker men det fanns inga spår efter dem. Mannen själv sade att hon skulle höra av sig under lördagen eller söndagen samma helg men att hon inte gjort detta, men han var inte speciellt orolig.

– ” Jag tänkte att det kanske krånglade med telefonkortet på båten och att Daniella skrek så att hon inte kunde ringa. Men på måndagen blev jag riktigt orolig och på eftermiddagen gjorde jag och Anns exmake en anmälan hos polisen”, berättar mannen för Folkbladet.

Enligt artikeln i Folkbladet den 4 maj 1999 säger mannen att han själv inte har några teorier om vad som hänt men att han ändå tror att det lutar mot någon form av förlossningspsykos.

– ” Hon måste ha mått dåligt. Jag har ingen anledning att misstänka något brott, men man vet ju aldrig vad som hänt. Just nu ber jag till högre makter om att de är i livet och att någon vet något. Hör av er i så fall, säger han till Folkbladets reporter.

För mannen är försvinnandet helt oförklarligt. Enligt honom fanns det inga tecken på att hans sambo skulle försvinna och mellan dem fanns inte heller några problem.

– ” Vi hade ett jättebra förhållande, det vet alla som känner oss. Men nu har jag på sätt och vis tappat respekten för Ann, eftersom hon tog min dotter med sig när hon försvann. Man har hört talas om att folk försvinner, men när man själv är inne i det går det inte att beskriva hur det känns. Det är något som jag inte vill att min värsta ovän ska behöva uppleva. Det är fruktansvärt säger mannen till Folkbladet. Vad ingen då visste var att Ann och Daniella under tiden intervjun ägde rum låg tätt tillsammans i en grön soptunna.

Men den makabra händelsen slutar inte med detta, i april samma år förvärvar mannen ett litet sommarhus på arrenderad mark utanför Norrköping. Han beställer även av en händelse en plåtlåda som han har för avsikt att placera den gröna soptunnan i, soptunnan som nu innehåller sambons och - dotterns kropp.

Mannen har för ändamål att för evigt dölja det han gjort genom att låta gräva ner plåtlådan med kropparna vid sommarhuset. En icke ont anande bekant erbjuder sig att hjälpa mannen att frakta plåtlådan till sommarhuset tillsammans med en del annat avfall som lastades på en för stunden hyrd släpkärra.

Vid ett senare tillfälle och vid tomtgränsen till sommarbostaden gräver mannen ensam ner den nu ditfraktade plåtlådan för att dölja alla spår efter dem han berövat livet. I Norrköping kom medierna att benämna mannen ”Smedbymördaren”, stora löpsedlar och rubriker om det makabra fallet kunde ses utmed affärernas och kioskernas fasader.

 
Artikeln ovan Sid1
Artikeln ovan Sid2

(Klicka på länkarna ovan för att läsa den fullständiga artikeln,
länkarna är infällda och Norrkopingbloggen enbart hänvisar till dessa sidor).


Efter två månaders utredning delgavs den 37-årige mannen misstanke om dubbelmord.
Mannen undrade om det fanns några bevis och han fick besked om att polisen hittat platsen där han grävt ner sin mördade sambo och deras tre veckor gamla dotter Daniella. - Jag trodde inte att ni skulle lösa det här, var mannens första kommentar.

En god vän beskrev den då 37-årige mannen som en dubbelnatur och "psykopat"".
Under två månader gick polisen, vänner och bekanta samt tidningsjournalister på mannens uppdiktade historia. Historien om att hans sambo Ann Örtegren och deras nyfödda dotter Daniella försvunnit under en båtkryssning till Finland. När hans brott avslöjas bryter han ihop, - "Det är bara beklagligt att jag har gjort som jag har gjort, jag kan inte förklara i dag varför jag gjorde som jag gjorde, det är bara så, helt vansinnigt".
Mannen nekar till att han planerat att ta livet av sin sambo och deras barn, han menade att han gjorde det i  hastigt mod. Han hävdar vidare att de hade hamnat i ett häftigt bråk och att sambon hade sagt att hon haft en
annan. Enligt den då 37-åringe mannen vägrade även mamman också låta honom sköta barnet.

- "Jag blev ursinnig. Allt var ett enda kaos, säger mannen i polisförhöret. Den då 37-årige mannen tvingades genomgå en stor sinnesundersökning och förklarades frisk nog att frisk att ta sitt straff.
- "Det kvittar, vad jag än säger så får jag tio års livstidsboende", sade mannen under rättegången.

När det var dags för rättegång fylldes tingsrättens rättssal med anhöriga, vänner och bekanta och även en av Norrkopingbloggens kontakter var närvarande. Den åtalade mannen som transporterats från häktet med en av kriminalvårdens bilar anländer till tingsrättens baksida. Han är iförd en vit t-shirt och kriminalvårdens blågrå träningsbyxor och han bär handbojor. En väktare har suttit med honom i bilen och följer honom in i rättssalen där mannen nu återberättar händelsen med låg stämma, han är blek, saknar hår på huvudskålen och är smal. Han bär handbojor även i rättssalen och väktaren sitter bredvid honom som skydd.

Flera av åhörarna har svårt att hålla tårarna borta, det är en stämning som Norrköpingsborna kommer att få leva med under en lång tid efter att domen fallit. Mannen kom senare att dömas till livstids fängelse för mord på sin sambo och grovt vållande till annans död gällande sin dotter. Domen föll den 26 oktober 1999.

Den 1 juni 2009 inkommer till Örebro tingsrätt en ansökan om förvandling av mannens livstidsdom.


 
Huset där sambon och dottern miste sina liv den 25 mars 1999
Vid den här affären (som 1999 benämndes PRIX) påstod mannen att hans sambo
inväntade sin väninna för att åka på en Finlandsresa den 25 maj 1999

Grinden vid Styrstad kyrka siar om moderns och dotterns sista vila,
här vilar de i de dödas vilostad, ett minnenas rum, en Guds åker.


Området runt Styrstad K:a är beväxt av grön vacker natur och här kan barn
leka och springa fritt vid den nära intilliggande lekparken. Daniella fick aldrig 
uppleva vinden i håret från gungleken eller känna det gröna gräset mot sina barnafötter.

Källor: Förundersökning K 18424-99, Dom B 1500-99 samt
Tidningslänkar nedan som även är källor om fallet:
(Klicka på länkarna ovan för att läsa den fullständiga artikeln,
länkarna är infällda och Norrkopingbloggen enbart hänvisar till dessa sidor).

_________________________________________________________________



_________________________________________________________________

Vill du läsa mer?
Här nedan finns mer material om "Smedbymördaren"!

(Klicka på länken för att läsa de fullständiga artiklarna,
länken är infälld och Norrkopingbloggen enbart hänvisar till denna sida).



1 kommentar:

  1. En riktigt ruskig historia, jag ryser när jag läser om det här!

    SvaraRadera