G4S vägrade enligt vittnesuppgifter betala för den råndrabbade personalens rehabilitering

Bild:

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/1/13/G4S_V%C3%A4stberga_2009.jpg/800px-

Norrkopingbloggen kan nu avslöja att säkerhetsföretaget G4S i Västberga i stora delar struntat i hur personalen mådde efter helikopterrånet. Den vård som man kan förvänta sig efter en sådan brutal händelse är inget som G4S ville ge den drabbade personalen, inte om man ska tro personalen själv som under polisförhör/vittnesförhör berättat vad de fått utstå.


Flera av de anställda som drabbades har arbetat hos säkerhetsföretaget G4S under flera år, trots detta menar den råndrabbade personalen att företaget inte är mån om sin personal.

”Elenor” säger att när hon kom ut från det första förhöret med polisen direkt efter rånet så kom en chef fram till henne och frågade om hon hade sagt sanningen, hon kände sig kränkt och att ingen brydde sig om den rånutsatta personalen.

”Tommy”- som även han arbetat hos företaget under 6 år berättar i vittnesförhöret att han arbetade ungefär en månad efter rånhändelsen och sedan bröt han ihop fullständigt någon gång i oktober. Han berättar att han var hemma och ramlade ihop och bara grät och grät. Vidare berättade han att han ringde Falk-ambulans, som var den terapeut som den rånutsatta personalen blivit tilldelade av arbetsgivaren G4S. Han berättade vad som hänt och fick till svar att han nog behövde ett enskilt samtal, men att han fick ta det med sin arbetsgivare så att det blev fakturerat på rätt sätt. ”Tommy” fick istället hjälp av en kompis som fick tag i en psykolog som Tommy fick prata med och han tyckte nu att arbetsgivaren inte brydde sig så mycket om honom.

Men ”Elenor” och ”Tommy” var inte ensamma om detta förfarande.

”Malin” berättade att samma dag som rånet inträffade samlades en grupp ihop som fick ha ett krissamtal med krisjouren, Falk-ambulans. Hon berättade även att de då fick tips om hur den drabbade personalen skulle handla efter att ha upplevt ett rån. Det utlovades uppföljning av detta samtal, något som sedan aldrig skedde – vilket ”Malin” blev och är besviken över.

”Ashin” fick direkt efter händelsen ha samtal med Falck ambulans sedan fick hon via företaget gå hos Previa, men efter ett tag ansåg företaget att hon inte fick gå dit längre på samtal, eftersom hon är/var behovsanställd.

”Petra” upplever att hon känner sig arg, för att inget förbättrats av arbetsgivaren för personalen utan arbetsgivaren verkade mest tänka på att skydda pengarna. Hon berättade att hon fick vara ledig råndagen, men började jobba direkt efter – enligt sitt schema. ”Petra” känner sig besviken på arbetsgivaren som inte hjälp personalen med att komma över händelsen.

”Daniel” berättade i sitt vittnesförhör att han återkom till jobbet relativt snabbt. ”Daniel” berättade att han var hemma, kanske 3 dagar – han var ledig, inte sjukskriven. Sedan började han jobba igen. ”Daniel” berättade vidare att den råndrabbade personalen blivit lovade av G4S att få ersättare ifall de kände ångest och inte kunde jobba. Men så blev det aldrig. ”Daniel” mådde jättedåligt och upplevde det som svårt att vara i lokalen där han sett gärningsmännen, men det fanns inget alternativ. ”Daniel” har mått dåligt tiden efter rånet, men inte haft möjlighet att vara borta från jobbet. ”Daniel” uppgav även i vittnesförhöret att arbetsgivaren G4S inte ens efter rånet kommit med anvisningar för hur de skall handla om en liknande händelse inträffar igen.

”Madelene” berättar i sitt vittnesförhör hur hon känner sig kränkt av arbetsgivaren G4S som inte anser att den personal som arbetade på plan 2 i värdedepån i Västberga anses lika utsatta för rånet och inte ska räknas som målsägare i rånärendet. Hon säger i vittnesförhöret att säkerhetsföretaget anser att de ej utsattes för rånet trots att de självklart borde räknas som rånoffer. ”Madelene” är även mycket besviken över att hon inte fått något stöd eller samtal från arbetsgivaren. Även om ”Madelene” mår bra efter händelsen känner hon ett ansvar mot sina arbetskamrater på plan 2 som mår dåligt. ”Madelene” förstår även att den personalen kan behöva samtal, men arbetsgivaren G4S har inte visa någon som helst hänsyn eller respekt till de som arbetade på plan 2 under händelsen.

”Camilla” uppgav i sitt vittnesförhör att rånet har påverkat hela hennes livssituation, hon är mer rädd för allt, känner sig nästan alltid stressad. Hon berättar att hon fick 2 krissamtal av arbetsgivaren G4S. Dessa krissamtal var med Falck, flera krissamtal ville inte G4S betala för. ”Camilla” fick betala för ytterligare krissamtal själv samt att hon har gått i samtalsterapi som hon själv har betalt för. Hon har enligt vittnesförhöret gått i egen samtalsterapi under 5 tillfälle men fått berättat för sig att hon troligen kommer att behöva gå 20 gånger. Kostnaden är 700 kr/samtalstillfälle, vilket hon själv får stå för. G4S ville enligt henne inte betala för detta.

Källa: Protokollbilaga, Rikskriminalpolisen, Utredningssektionen, Förhör, AM-154165-09